Vi famlar ofta efter orden nar de betyder som mest. Samtidigt finns det formuleringar som traderats i sekler forut att bidra trost och visa forstaelse i dodens bevaka. De inneha formedlats pa ark med sorgkant eller som telegram, och skrivs pa nytt som kommentarer gallande sociala medier. Men vad betyder de egentligen? Ar det bast att vara rattfram eller att luta sig mot konventionen? Idehistorikern Johan Fredrikzon tecknar kondoleansernas mediehistoria och reflekterar ovan konsten att beklaga.
Sjalv ville presentera mitt deltagande i sorgen – men hur? Jag hade marigt att formulera mej. Det blev nagonting trevande kungen temat att orden inte racker till. Forut att allena ejakulera tillratta med kanslorna skrev sjalv en novell om hur min kamrat berattade forut avta kidsen att deras mamma var doende. Sjalv hittade kungen trots att det hade hant kungen sant. Som ifall jag behovde traning kungen hur det skulle kannas att tvingas till nagot likartad. Till min van, daremot, sa sjalv nastan ingenting. For baksida av underben sager man? Va anser man till nagon nar det ofattbara hander?
Under tiden sjalv skriver det arme rullar stridsvagnar kungen Europas gator. Efter sig lamnar de drapa och lemlastade. I ringa man hann pandemin dra sig retur forran vi anyo star infor storskaligt fangel. kanadensiska kvinnor vs amerikanska kvinnor Den har gangen flit framkallat. I sparen efter saval virusets som artilleriets harjningar beklagas forluster at allihopa vaderstreck. De som deltog i striden sorjs men hyllas i samma slag som hjaltar. Kanske forut att vi som ar over amna hitta fras i deras uppoffringar. Men ocksa for att vi ska axla deras mantlar. Exakt som i fallet med den icke levande som snuddar vid vara egna leva – den som vi mycket star ordlosa infor – finns har langa traditioner av formuleringar och atborder. Det finns ord som tvungen sagas, andra som bor undvikas. Somligt forblir outtalat, men finns dar nagonstans anda.
Hur sa ar det egentligen vi gor nar vi beklagar sorgen? Vilken sorts utsagor ar det vi forvantas skapa for att trosta varandra nar doden gastar?
Om det ar akta att hur vi forhaller oss till doden sager nagot ifall var uppenbarelse pa livet, kan kondoleansbrevet som kulturell fenomen erbjuda en genvag till de stora fragorna.
I slutet av medeltiden fanns det instruktioner pro konsten att ga hadan – ars moriendi
Skrivande betraktas vanligtvis som en kraftmatning kontra forgangelse. Men hur ska vi da forsta den skrivakt som uttryckligen kommenterar en avbrack? Doden ar definitiv. Det ar deadline – bokstavligen. Doden avslutar det som varit och samtidigt allting som skulle kunna aga rum. Man kan ej langre prata: vi far se hur det bli. Vi vet hur det blev. Skrivandet ar gallande flertal metod motsatsen. Man provar, stryker ut, gor om. Man skjuter upp, man byter ledtrad. Alltid blir det nagot. Man far se tiden an. I kondoleansbrevet moter den har bringa forsoksformen dodens absoluta punkt. Det ror sig namligen om en konfrontation mellan en sma lapp med nagra spar pa och en oaterkallelig utradering fran liv. Det kan ljuda lite overspant, men ungefar sa ser det ut.
Klocka denna obalans mellan den darrande pennan och den obevekliga doden, kan man kika hur en oskadd uppsattning regler, protokoll och tekniker vuxit fram. Men nog borde vi aven fortalja konsten att beklaga? Ju mer man fordjupar sig i kondolerandets olika skepnader framstar det som en kulturteknik i personligt ratt, som en lank av operationer med en lang och varierad sagen.
Haromaret gick min vans fru bort i cancer
Dodsannonsen, som stundom kallas minnesteckning, dodsruna eller nekrolog, ar beslaktad med men skiljer sig klargjort fran kondoleansbrevet. Runans syssla ar att dramt fast att ett dodsfall agt kammare. Den inneha ett informativt avsikt riktat till en allmanhet. Den redovisar mellan vilka datum den drapa levt, vilka som ar narmast sormankomster. Innan nyhetspressens tidevarv kunde dodsfall annonseras i genom utrop kungen gatan: ”gott folk, be pro var systers ande som lamnat jordelivet denna dag”. Och den som i vara dagar ar valbekant och borjar uppkomma aren far hitta sig i att det finns fardigskrivna minnesrunor hos massmedia. Kungen engelska kallas de ”canned obituaries” – nekrologer pa burk. De ligger forberedda pro att kompletteras med nagon sista rad innan de skyndsamt publiceras sa strax dodsbudet anlant.